Ibland får man gå en bit ...för att tappa en bit .

Igår var sista kvällen att fiska i Duvedsälven innan två veckors jobb igen, Jag och C åkte längs Nordhallsvägen och parkerade strax innan Lövstagård . På med ryggsäcken och dubbelkoll av varandras utrustning att allt var med, sen följde vi en gammal väg rakt ner mot Kvarnhöljan och utloppet på älven, där den öppnar sig mellan flera små öar som skapar strömfåror och bakvatten . Denna sträcka är övre delen för Duvedsfiskvårds område, och lite högre upp i forsen så ser man en blå skylt på varje sida om älven som vittnar om att här börjar/slutar gränsen för Duveds vatten .

Här nere är det inte många som fiskar, långt att gå och tät vegetation skrämmer de flesta .
Vägen genom skogen kantades av svamp och bär, älgtorn och gamla jordbruksmaskiner från arbetshästens tid . Spännande att vara ute på okänd mark igen . Känns som att gå in i en ny butik som man aldrig testat . vad som helst kan hända . Gått om Älgspår och sönderkrafsade myrstackar, vi hoppades dock slippa träffa Bamse . Jag vet inte om jag kan kalla mig för Björnrädd eller inte, men den fiskare som säger att han aldrig känt sig iaktagen under sina fiskepromenader och haft liten känning av Björnfrossa, må förtränga eller ljuga . Säkert har Bamse studerat mången fiskare som stått vid älvkanten, fullt upptagen i sitt fiske och ovetandes om ögonen som nyfiket tittat på .

Nere vid vattnet ( 15 minuter senare ) så vadade vi ut till en ö, och banne mig så såg vi inte Öringar som rullade strax under ytan med ryggen . De stod i strömmarna och tog flugor och nattsländor ..
Längs strandkanten på andra sidan ( Naturligtvis ..) så hoppade en kilos Öring rakt upp och landade med ett rejält plask . Vi provade att vada ut närmare den kanten, men det blev djupare och strömmen var för stark . Vi fiskade av alla öarna och överraskades av Öringen som högg på de mest oväntade ställen, i decimeterdjupt vatten, framför stora stenar och i skummande virvlar . Ja det var ett riktigt roligt fiske hur som helst, men ingen större Öring ville hugga .

Min kompis C, provade med egenbundna flugor och lyckades kroka några men ansåg att de var för små, så ingen sparades . Jag testade med lila- Rogerdrag och senare med det gulfärgade med svarta prickar . Det högg fisk mitt i strömmen, längs kanterna och i bakvattnet på öarna , men vart var den stora Öringen ? Vi ville ju ha nåt att lämna in på Öringsjakten . Några koppar kaffe och en smörgås senare, så vadade vi uppströms mot Kvarnhöljan, letade oss fram i strandkanten i meterhögt gräs och kröp under trädgrenarna . Efte en stund så tystnade bruset från forsande vatten och vi kom fram till en skarp krök på älven , strömfåran kastade sig rakt in i en bergvägg och tappade farten helt och hållet, planade ut över grund och stenig botten och samlade kraft igen, ungefär hundra meter nedströms tog vattnet åter fart och forsade vidare ner mot öarna där vi stått .

Men här vid Kvarnhöljan var vattnet lugnt och fint, vi testade igen . C med fluga och jag med blå/röd knosas Dynamit ...första kastet mot brytningen mellan strömmen och lugnvattnet blev det napp, ett distinkt hugg som kändes upp i armarna, och en stor mörk Öring slog i ytan ..det plaskade och skvätte..och lika plötsligt vart det tyst och stilla igen . Jag vände mig om och tittade på C, han ryckte på axlarna, flinade och fortsatte med sitt . Jag stod kvar och samlade tankarna, jag hade inte varit med i matchen alls, när fisken högg så stod jag bara där och glodde . I vanliga fall så rycker jag till och vevar så jag säkert vet att den sitter, men nu bara glodde jag på fisken som dansade med draget i ytan . Det var ju den fisken som jag väntat på, den var stor, det såg både C och jag, men som sagt inget att grubbla över nu ..bara fortsätta fiska .
Vi fortsatte sakta uppströms mot Duveds övre fiskegränsskylt . Många små Öringar nappade i strid ström ..2 hg ...3hg ..1.5hg ...jösses, nu började det bli jobbigt . Kroka av, kroka av ...kroka av .

Efter ett tag så stämde inte kasten, linan trasslade och några drag förlorades på dåliga knutar och bottennapp . När sånt börjar ske så är det dags att avbryta för kvällen . Kroppen och sinnet säger stopp, och koncentrationen är på noll, adrenalinet avtar och orken likaså . Det skulle inte bli nån större Öring .
Vi packade ihop och vandrade den långa vägen hemåt igen, upp till bilen några kilometer bort .
"Hjortron ." tänkte jag för mig själv, "Jag får trösta mig med att det är dags att plocka Hjortron snart."